Bokglädje

Med anledning av bokrean begav jag mig igår till Antikvariat och Bokaffär i stan, och det var som vanligt underbart. Ljuv musik och ljuvare böcker gör varje besök till ett rent nöje.

Jag inhandlade följande böcker:

Tao enligt Puh

Framgång enligt Puh

Fysikens Tao

The Forest

Kursen Visuell Kognition börjar äntligen gå mot sitt slut. Det har varit en lång och slitsam färd, men ändå givande på något vis. Jag har aldrig någonsin spenderat så mycket tid på skolan som jag gjort under denna kurs. Det känns trots allt ganska bra.

Om nationen och nationalism

Jag känner ett visst behov av att diskutera lite.

Vad är en nation för mig? Vad innebär det att tillhöra en nation? Etnicitet likaså?

Nationer, kulturer och etnicitet är sedan många år vedertagna begrepp. Dessa innebär att folk kan kategorisera sig själva som tillhörande en särskild grupp av människor baserat på sitt ursprung, och i vissa fall sin nuvarande juridiska status och geografiska situation.

Att vi delat upp jorden i ett flertal nationer är nödvändigt, då administrationen av ett enda jätteland skulle vara i stort sett omöjlig utan självstyrande provinser, och dessa provinser skulle p.ga geografiska avstånd alltid skilja sig från varandra till den grad att de skulle vara de facto-länder.

Alltså, nationer finns, och lika bra är det.

Nationalism däremot, det är av ondo. De flesta har nog sett den skada som nationalismen orsakat på världen, med Första Världskriget som mitt främsta exempel. När någon förhärligar sitt eget land eller förminskar ett annat, anser jag att koncepten blivit lite skeva.

Hur kan man identifiera ett land med en viss egenskap? Hur kan man säga att ett land är stort, bra, dåligt, ondskefullt eller girigt? Ett land agerar inte enhetligt, ej heller kan det tycka något.

Ett land är ett koncept, accepterat genom konvention. Vi skapar koncepten om en nation som något bestående, något oberoende av de människor som lever där. En nation bör inte älskas eller hatas. Hur kan man vara stolt över ett land? Ett lands förmåga är summan av dess invånare, man kan rimligen vara stolt över sin insats.

Att det skulle innebära något särskilt att ha ett visst genetiskt ursprung, där är jag mer osäker.

Det finns idag många folkgrupper. Väldigt många folkgrupper. Många av dessa vill absolut vara självständiga, ofta med tillhörande historiska territoriella krav. Detta leder till konflikter, och en separation mellan gruppen och resten av mänskligheten, i och med att man anser sig tillhöra en del som är avskild från resten.
Varför känner människan detta behov? En utpräglad önskan om att tillhöra en grupp, där den nära familjen eller samhället inte känns tillräckligt. Hänsyn ges till härkomst, med antagandet om att det förflutna skulle ha ett värde på nutiden annat än det som anges av orsak och verkan.
Detta behov av att skilja sig från sina medmänniskor ses överallt i världen, men varför känner man detta behov?

Jag anser inte att härkomst och kulturtillhörighet är något som bör glorifieras eller värderas på något sätt. Människan tillhör enligt mig, först och främst den mänskliga arten. Underkategoriseringar baserade på historia eller genetik skadar mer än det tillför.

Härnäst, ansvar och skuld går inte i arv.

Monarki med mera.

Hur kan man rättfärdiga monarkin?

Det talas om att vi behöver en representant för Sverige, och att statsministern sannerligen inte skall behöva axla den rollen.

Men behöver vi en monark? Av någon anledning kliar det i hela kroppen på mig av bara tanken.

Här har vi alltså ett ämbete baserat på börd, buret på skattebetalares axlar.

Jag är emot alla ämbeten eller andra fördelar som kommer sig av att man är född i en speciell familj, född till rikedom och så vidare, men det är ju inte mycket att göra åt, och sannerligen inte rättvist att neka barn till rika föräldrar deras lott. Dessa familjers rikedom är ju deras egen.

Men när en person kan leva ett liv i lyx, uppburet av folket och staten enbart baserad på sin härkomst, då anser jag att det går emot den moderna världen och dess moderna värden.

Världen är inte rättvis, och så måste den vara. Annars skulle den ju inte vara världen. Men denna orättvisa, likt många andra, hålls levande genom konvention.

Folk skriker om tradition och kultur. Att det måste bevaras, för att Sverige skall vara Sverige(mer om det förhatliga i nationer). Men tradition och kultur är ju föränderligt.

Att motarbeta förändring är i grund och botten meningslöst. Människor måste, enligt mig, förstå att dessa är relativa grupp, vars innehåll beror på när det definieras. Det som är tradition idag var inte det för flera hundra år sedan, och det som var tradition då finns i många fall inte längre.

Tradition och kultur har naturligtvis sina fördelar. Det är mysigt, ger gemenskap och så vidare. Jag missunnar därför ingen varken kultur eller tradition. Men att förhäva det gentemot "nymodigheter" och nya idéer, det är vansinne. Varför skulle gamla traditioner vara bättre än nya? Den gamla kulturen bättre än den nya? Struntprat. Bakåtsträvande är intellektuell och mänsklig förstoppning. Förstå att människan är plastisk, världen är föränderlig.

Rasism och främlingsfientlighet är just det, rädslan för förändring. Man skapar sig en riktig eller fiktiv bild av hur samhället såg ut eller kan ha sett ut vid en viss tidpunkt, och klamrar sig fast vid sen som en snuttefilt. Och denna snuttefilt måste i deras ögon bevaras, gärna med hat och rädsla.

Se därför inte monarkin som något som borde vara kvar eftersom "det alltid varit så".

Att vara ett av de relativt få länderna i världen som har kungahus är ingenting vi borde vara stolta över. (Mer om det absurda i länder senare).

Jag hyser inget agg mot Carl-Gustav Bernadotte eller någon av de andra. Jag anser inte att de är dåliga människor, eller ondskefulla parasiter. Det är institutionen i sig som är klandervärd.

Diktatorn

Hej! Jag har funderat lite och insett en sak om mig själv. Jag är diktatorisk.

Vad betyder det? Låt mig förklara!

Jag är inte bra på att samarbeta. Jag känner ofta att demokratiska diskussioner står och stampar och att inte mycket blir gjort. Jag blir otålig och känner mig stressad.

Jag inser naturligtvis hur viktigt det är med demokrati, och att vi följer den principen, men det förändrar inte hur jag känner. Jag vill antingen ha full makt eller ingen alls.

Jag tror det om mig själv att när jag väl styr över någonting så kan jag få saker gjorda, men jag vet även att jag missbrukar makt och absolut inte bör ha den. Jag har inte tålamod för kompromisser, det är antingen min väg eller någon annans.

Det här är naturligtvis beskrivet i extrem, men det borde illustrera punkten jag försöker visa. Jag har helt enkelt ett enormt kontrollbehov, på gott och ont. Det kan ni tänka på om ni någon gång jobbar i grupp med mig, jag har inga problem med att arbeta utifrån andras visioner, men blanda inte in mina.

Blörk

Var tog min motivation vägen? Förra veckan var jag på skolan från 10-18 vare dag. Iofs var jag panikstressad, men ändå!

Jag önskar att jag kunde ha den motivationen jämt, utan paniken. När det gäller den saken avundas jag verkligen min vän Isac. Han är på campus konstant och pluggar, men han verkar älska det! Hade jag en tredjedel av den studieglädjen vore det väl. Det är så konstigt det där med studieglädje för mig. Det har varit kanske en tredjedel av kurserna som jag verkligen känt mig genuint intresserad av, resten bara lagom. Vad är standard egentligen? Är det vanligt att folk är lyriska över det dom pluggar?

Och nu över till något helt annorlunda.

Jag har ofta undrat varför jag målar eller gör musik eller stampar takten till hörlurs-musik på väg till skolan. Vad ska det tjäna till? Ofta (jämt) när jag målar tänker jag "borde du inte ägna tiden åt någonting mer produktivt? Syns det där på ditt CV?". Mina väggar får lite prydnader, men sen måste jag likväl jobba 8 timmar om dagen i 42 år till. Finns det icke-monotona jobb där ute? Finns det arbetsglädje? Jag har än så länge aldrig gjort någonting som jag inte blev less på, hur ska jag kunna ha en karriär?(Vill jag ha en karriär? Vad är en karriär?)

Min drömvision är att ha en cirka 100 färdigheter och folk som betalar mig för att benyttja mig av dem, och sedan göra en av dom per månad i ett roterande schema. Eller, det är vad jag tror är min drömvision. Jag vet ju ingenting.

Ont i bröstet?

Alltså, nu är det tredje dagen jag har ont i bröstet. Det är en väldigt specifik punkt där nyckelbenen går ihop i mitten. När jag andas djupt gör det ont, och när jag trycker där gör det också ont.

Jag anar oråd!

Om det inte har försvunnit innan helgen så ska jag nog kolla upp det på vårdcentralen. Jag har ju redan i hypokondrisk stil googlat Tietzes sjukdom och allehanda hemskheter, så inget dom säger kan ju vara värre än det.

Trots besvären lyckades jag hjälpa Isak att flytta till sin nya lägenhet, och imorgon får jag min....belöning.

Lyckan är total

Skolrelaterat:

Lyckan är total. Programmet är äntligen klart, och det enda som återstår är en lab-rapport på det.

Jag kan knappt beskriva känslan! Den här uppgiften har verkligen legat i huvudet på mig 24/7.

Nu är det bara att sjunka ner med en kesto-macka och lite kaffe innan jag tar itu med alla instuderingsfrågor...puh.

Allmänt: Jag misstänker lite smått att jag har sömn-apné eller något. Jag sover mer än dom flesta men känner mig ändå väldigt trött om morgonen och så. Är det värt att kolla upp? Jag har aldrig fått klagomål på att jag snarkar, men ändå! Det vore ju fantastiskt om jag hade det och det gick att bota på något vis, då skulle jag ju bli flera timmar mer produktiv.

Jag vill passa på att tipsa om den här sidan: http://hannaknews-se.blogspot.com/

It's the best!